| Chapter 102 |
|
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. |
|
HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig. |
|
Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig. |
|
Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld. |
|
Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd. |
|
För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden. |
|
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. |
|
Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket. |
|
Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn. |
|
Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt, |
|
för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort. |
|
Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs. |
|
Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte. |
|
Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit. |
|
Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus. |
|
Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet, |
|
när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet; |
|
när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön. |
|
Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN, |
|
att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden, |
|
för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn, |
|
på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem, |
|
när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN. |
|
Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar. |
|
Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte. |
|
I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk: |
|
de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän. |
|
Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. |
|
Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig. |