| Chapter 2 |
|
Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? |
|
Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: |
|
»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.» |
|
Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. |
|
Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: |
|
»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.» |
|
Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. |
|
Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. |
|
Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.» |
|
Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden. |
|
Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. |
|
Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom. |