| Chapter 19 |
|
Därefter tog Job till orda och sade: |
|
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? |
|
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn. |
|
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. |
|
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl, |
|
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät. |
|
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. |
|
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker. |
|
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan. |
|
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd. |
|
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like. |
|
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda. |
|
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig. |
|
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig. |
|
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon. |
|
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom. |
|
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. |
|
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. |
|
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig. |
|
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar. |
|
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. |
|
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött? |
|
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, |
|
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan! |
|
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. |
|
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. |
|
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta. |
|
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig -- |
|
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma. |