| Chapter 30 |
|
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. |
|
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? |
|
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. |
|
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. |
|
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. |
|
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. |
|
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, |
|
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag. |
|
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; |
|
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. |
|
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig. |
|
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. |
|
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. |
|
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. |
|
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort. |
|
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. |
|
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. |
|
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. |
|
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. |
|
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. |
|
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. |
|
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. |
|
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas. |
|
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? |
|
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? |
|
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. |
|
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. |
|
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. |
|
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. |
|
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. |
|
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt. |