| Chapter 109 |
|
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke. |
|
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga. |
|
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak. |
|
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast. |
|
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek. |
|
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida. |
|
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd. |
|
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan. |
|
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka. |
|
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem. |
|
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods. |
|
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa. |
|
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat. |
|
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad. |
|
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden. |
|
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem. |
|
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom. |
|
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben. |
|
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med. |
|
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ. |
|
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig. |
|
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst. |
|
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm. |
|
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull. |
|
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet. |
|
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd; |
|
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det. |
|
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig. |
|
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel. |
|
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom. |
|
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ. |