| Chapter 104 |
|
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd. |
|
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält; |
|
du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar. |
|
Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. |
|
Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid. |
|
Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen. |
|
Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan. |
|
Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem. |
|
En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden. |
|
Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg. |
|
De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst. |
|
Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst. |
|
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. |
|
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden |
|
och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta. |
|
HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat; |
|
fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna. |
|
Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt. |
|
Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned. |
|
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse, |
|
de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud. |
|
Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor. |
|
Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen. |
|
Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. |
|
Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små. |
|
Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri. |
|
Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid. |
|
Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor. |
|
Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen. |
|
Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete. |
|
HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk, |
|
han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka. |
|
Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. |
|
Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN. |
|
Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja! |